Tillgängligt på internet – Öppet kulturarvsmaterial
I dag talas och skrivs mycket om att göra ett material tillgängligt på internet och orden öppen data och öppet kulturarvsmaterial nämns allt oftare. Kanske orden är helt obekanta eller kanske ni i er förening redan har hunnit fundera på innebörden i dem?
Oberoende av vad man anser om öppet kulturarvsmaterial så är det någonting som vi kommer att komma i kontakt med förr eller senare. Kanske är det någonting ni redan har arbetat med utan att tänka på det?
Men vad menas med tillgängligt och öppet kulturarvsmaterial? Är det material, exempelvis fotografier, som ni föreningar presenterar på er webbsida (hemsida) öppet och tillgängligt? Är fotografierna tillgängliga eller är de endast synliga? Tillgängligt material är inte samma sak som öppet material.
I texten som följer presenteras kort vad som avses med tillgängligt material och öppet material (öppet kulturarvsmaterial). Jag kommer inte att i detalj reda ut olika definitioner utan i stället beskriva de stora helheterna. Kulturarvsmaterialet som här avses är material i digtal form som till exempel digitala fotografier, dokument och digitala foton av föremål.
Professionellt skötta minnesorganisationer (museer, arkiv och bibliotek) har redan en tid arbetat med eller funderat på öppet kulturarvsmaterial och har därför en viss erfarenhet att dela med sig av. I slutet av år 2015 publicerades också några undersökningar i ämnet. Några kommentarer från dessa nämns längre fram i texten. Men först en liten tillbakablick.
Digitaliseringens guldålder
Digitaliseringen gjorde entré i museerna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, som brukar kallas för digitaliseringens guldålder. Museiverket och Undervisning- och Kulturministeriet hade olika projekt där både professionella och icke-professionella minnesorganisationer uppmanades att digitalisera sina samlingar.
I det här inledningsskedet digitaliserade man främst för att förbättra sin katalog och på så vis bättre få veta vilket material man hade i sina samlingar. Främsta syftet med detta var att lättare kunna betjäna och ge information åt forskare men även intresserade åt besökare. Många digitaliserade dock enbart för att man nu skulle arbeta digitalt - penna och papper var föråldrat. Minnesorganisationerna såg i digitaliseringen möjligheten att bättre kunna fylla sina uppgifter; informera om kulturarvet, ge service åt besökare, delta i samhällsarbetet och att aktivt öka samarbete med övriga museer.
När det gällde fotografier var en av orsakerna till digitalisering att man med en digital kopia inte utsatte originalen för slitage. Vad gäller dokument var det bra att få dem skannade så fanns åtminstone den digitala versionen kvar ifall originalet gick förlorat. Många gånger var det dock den digitala versionen som försvann, blev oläsbar på grund av föråldrat format eller hittades inte överhuvudtaget. I det här inledningsskedet uppmanades man också att göra fotografier så små (låg upplösning) att det blev svårare att stjäla dem. Andra alternativ för att förhindra stöld var att använda en vattenstämpel.
I digitaliseringen såg man också möjligheten att enkelt skapa säljbara kopior av de fotografier som fanns i samlingarna. Genom denna försäljning fanns en tanke, eller ett hopp, om att man skulle kunna öka minnesorganisationernas egenfinansiering. Diskussioner om fördelar och nackdelar med att ta betalt, priset och den eventuella inkomsten för den här tjänsten har debatterats livligt under åren. Ofta har åsikter förts fram om att material som digitaliserats med allmänna medel också ska finnas tillgängligt för alla, gärna kostnadsfritt. Att ta betalt gör material svårare att komma åt.
Så småningom blev det vanligare att besökare själva kunde, vid så kallade kunddatorer, söka i minnesorganisationernas databaser för att hitta olika material. Möjligheten att kunna göra samma sak hemma utan att besöka minnesorganisationerna ökade också. Det material man ville ha eller låna kunde man beställa och sen hämta. Själva materialet fanns inte alltid synligt men informationen om det var tillgänglig. Jämför med en bok som kan sökas och reserveras på bibliotekens söksidor.
Tidigt 2000-tal började också allt fler föreningar skaffa datorer, egna webbsidor (hemsidor) och mobiltelefoner. Under de senaste åren har också allt fler gått med i sociala medier (Facebook, Twitter, Instagram) för att finnas tillgängliga. Hur ofta har man inte fått höra ”om man inte finns på internet så existerar man inte”.
Tillgänglighet utvidgas
Efter år 2010 började innebörden av tillgänglighet att ändra. Man började prata allt mer om öppen data och öppet kulturarvsmaterial. Tanken med att göra materialet tillgängligt fick en ny dimension, en ny innebörd och ny ”möjlighet”. Nu skulle materialet eller informationen om det, inte visas i en så låg upplösning (dålig kvalitet) att det enda man kunde göra var att se på det. Tillgängligt material skulle ges ut som öppet material som kunde laddas (hämtas) ner av alla intresserade - utan att behöva be om tillstånd eller besöka något arkiv eller museum.
Flera faktorer ledde fram till det här; själva digitaliseringen och sociala medier men även utvecklingen av tekniken. Digitalt material kan hämtas, ändras och skickas på ett helt annat sätt än vi varit vana med under vår analoga tid. Man tar ett fotografi, ändrar det, sätter till en text och skickar det per e-post eller delar det på sociala medier. Med digitaliseringen har vi lärt oss ett helt annat sätt att arbeta, framför allt ett bekvämt sätt, att dela med oss av material och vara delaktiga.
Tekniken blev också billigare och allt fler insåg nyttan och möjligheterna med att skapa eget material; fotoalbum, inbjudningskort, fina brev, almanackor med egna foton för att nämna några exempel. Internet blev som ett smörgåsbord; hade man inte egna foton eller texter så fanns det att ”låna” på internet. Den här utvecklingen kom också att påverka minnesorganisationer som hade/har fina samlingar av allt möjligt; organisationer vars huvuduppgift är att samla in, spara och dela med sig till kommande generationer. Minnesorganisationernas stora samlingar fanns nu delvis på internet men det digitaliserande folket hade svårt att förstå varför det var så svårt att få enkel tillgång till det här materialet.
Öppen data - öppet kulturarvsmaterial
Öppen data eller öppet kulturarvsmaterial är förenklat sagt ett material som är tillgängligt i sin helhet, finns i digital form i ett stort format (hög upplösning), och sparat i ett format som tillåter ändringar. Materialet ska fritt kunna användas av vem som helst till vad som helst eftersom det inte har juridiska eller sociala begränsningar. Öppet material ges ut under licensen Public Domain (allmän egendom) eller CC-BY som betyder att materialets källa ska uppges. På webbsidan http://opendefinition.org/od/1.1/sv/ kan man läsa mer om definitionen. Observera att ett material som är tillgängligt betyder inte automatiskt att det är ett öppet material.
Vad är då fördelarna, riskerna och utmaningarna med ett tillgängligt, öppet kulturarvsmaterial?
Riikka Saino har i sitt slutarbete ”Museot ja avoin data” undersökt hur minnesorganisationer förhåller sig till att ”öppna” sina samlingar, det vill säga öppet material. (Metropolia Ammattikorkeakoulu 2015). Hon skickade ut ett frågeformulär till olika minnesorganisationer och fick in totalt 51 svar. Här nedan finns några kommentarer om hur organisationerna ser på fördelarna, nackdelarna och utmaningarna med ett öppet material som kan användas fritt.
Fördelarna som nämndes i de inkomna svaren var att ett öppet material ger allt fler intresserade en möjlighet att hitta organisationens material och på så vis kan en interaktion skapas med besökarna och användarna. Kännedomen om minnesorganisationen och intresset för samlingarna ökar.
Av ett öppet material kan man skapa någonting nytt och det kan ge nya besökare, både digitala och fysiska. Minnesorganisationerna förverkligar genom det här en av sina viktigaste uppgifter nämligen en förmedling av det gemensamma kulturarvet. Öppet material gör det också lättare att samarbete med andra organisationer.
Minnesorganisationer upplevde riskerna vara att man mister kontrollen över materialet eller att det kan missbrukas, det vill säga att källan inte anges. 37% av de svarande har också uppgett att det kan finnas risker med det juridiska, exempelvis att känsligt material ges ut. Endast en liten procent oroade sig för inkomstbortfall.
Av de som svarade ansåg hela 98% att den största utmaningen med öppet material var tidsbrist och kostnader i anslutning till digitaliserandet. I viss mån nämndes även tekniska aspekter, det vill säga bristande kunskap i hur man skapar öppet material, vara en utmaning.
Framtiden och mera öppet kulturarvsmaterial?
På frågan om minnesorganisationerna kunde tänka sig att öppna mera av sitt material ansåg många av de svarande i Sainios slutarbete, att det kunde de tänka sig, men att materialet fick användas främst för forskning och icke-kommersiellt ändamål. Påpekas bör att ett material som ges ut som öppet kulturarvsmaterial får användas även till kommersiella ändamål.
Avoin GLAM föreslår i sin rapport (se Källor och läs mera) att ett material som skyddas av upphovsrätt men ”konstnären” har överlåtit äganderättan till organisationen, kan ges ut med licensen CC-BY (ange källan). Om materialet inte längre skyddas av upphovsrätt kan materialet ges ut som Public Domain, det vill säga allmän egendom.
Varför ovilja att ge ut öppet kulturarvsmaterial?
Det här är en sak som diskuteras flitigt på många håll. Uppenbarligen finns det många andra orsaker till att man inte vill ge ut öppet material förutom de som nämndes här ovan. En tänkbar orsak kan finnas i själva minnesorganisationernas invanda roll, de bär på en så kallad ”institutionaliserad börda” (Häyrinen 2012). De har haft och har en roll som sakkunnigorgan vars främsta uppgift har varit att samla in fysiska objekt och spara dem för att de sedan ska kunna användas i forskning. Den rollen kommer att fortsätta men vem som är användarna av ett material kommer att ändra i och med digitaliseringen. Minnesorganisationerna kommer i framtiden att få en aktivare roll som skapare av kulturtjänster och en helt annan möjlighet att delta i det som sker i samhället. Digitaliseringen har fört med sig nya saker som det kan ta tid att anpassa sig till.
Och visst känns idén lite konstig, att någon kan ”ta” en organisations/förenings fotografier helt lagligt, för att skapa någonting nytt som de eventuellt förtjänar pengar på och föreningen/organisationen får ingenting. Men då ska vi inte glömma att minnesorganisationerna inte sparar för sig själva utan för att kunna visa och berätta om vårt gemensamma kulturarv. Och varför skulle vi inte låta någon annan göra någonting som vi aldrig skulle göra eftersom det inte ligger i föreningens eller organisationens verksamhet. Vi får ändå någonting – en nytta med ett material som kanske aldrig någon skulle ha tittat på och vi kanske (beroende på licens) nämns som materialets källa!
Vi måste också hålla i minnet att vi som sparar ett gemensamt kulturarvsmaterial inte ensamma kan bestämma vad ett material får användas till eller hur det ska tolkas. Då är kulturarvet inte längre någonting gemensamt.
Några exempel
När man talar om öppet kulturarvsmaterial bör man stifta bekantskap med Riksmuseet i Amsterdam eftersom de är en föregångare inom området. (www.rijksmuseum.nl). Rijksmuseum började år 2011 ge ut delar av sin samling som öppet material. För tillfället har museet på sin webbsida cirka 200 000 fotografier som fritt får användas. En imponerande mängd fina fotografier av konstverk som kan användas till allt möjligt. Jag prövade att ladda ner ett fotografi av Georg Hendrik Breitners ´Anemoner´ för att testa.
Efter nedladdningen kommer en trevlig ruta upp, där jag informeras om att bilden är så stor och av så bra kvalitet att en enskild detalj kan användas för att till exempel dekorera en bil med den. Imponerande! Vill jag ha ett fotografi i Tiff format kan jag beställa det. Men det behövs inte nu för jag ska sätta fotografiet som bakgrundsbild på min dator.
Man förstår att när det är så här lätt att få bra material blir det också lätt att skapa nytt material. På museets webbsida finns också exempel på vad deras foton har använts till; textilier, etiketter, rullgardiner med mera. På följande länk kan ni bekanta er med olika saker som har skapats med deras material. https://www.rijksmuseum.nl/en/rijksstudio/20160--rijksmuseum/creations Besök deras webbsida och få inspiration!
Orsaken till att Rijksmuseum öppnade delar av sina samlingar har att göra med minnesorganisationernas uppgift, att visa sina samlingar, och internet fungerar perfekt för det ändamålet. Genom att sätta ut material på webbsidan så hoppades museet få ett ökat intresse och fler besökare. Och visst kan jag förstå dem för jag kommer garanterat att besöka dem igen när jag behöver fina bilder.
Gå också in och titta på Runepeli (Runebergsspelet), som är en slag reklamfilm för det fiktiva spelet Runepeli. Filmen gjordes för att visa vad man kan göra när olika material finns lätt att tillgå, helt lagligt. Aktörerna bakom, AvoinGLAM, presenterar jag inte närmare i denna artikel, men läs gärna mera om dem på deras webbsida, avoinglam.fi. Filmen finns på adressen https://vimeo.com/122848649
Här kommer ännu en lista på några inhemska organisationer som har publicerat delar av sina samlingar som öppet kulturarvsmaterial.
Svenska litteratursällskapet i Finland, som har satt ut fotografier på Flickr. (flickr.com) Till materialet kommer man också via SLS egen webbsida (sls.fi), under fliken digitalt material.
Finlands fotografiska museum (www.valokuvataiteenmuseo.fi) har likaså publicerat en del av sin samling på Flickr och fotografierna får användas även i kommersiellt syfte. Finns på adressen https://www.flickr.com/photos/valokuvataiteenmuseo.
YLE elävä arkisto. 5 stumfilmer från år 1918 och 27 stumfilmer från år 1940-1960-talet. www.yle.fi/aihe/artikkeli/2015/11/20/filmivalahdyksia-suomen-kaduilta-ja-kedoilta-vapaaseen-kayttoon. Länk till filmerna på vimeo.com
FINNA, museernas, bibliotekens och arkivens gemensamma sökportal. Här finns också en hel del material som fritt får användas. www.finna.fi
Den 3.2.2016 meddelade Nationalbiblioteket att FINNA öppnar upp ännu mera kulturmaterial som fritt får användas, även för kommersiellt bruk. Ytterligare har nu FINNA öppet gränssnitt vilket betyder att utomstående får tillgång till objektens metadata (information) och på så vis kan man skapa nya intressanta saker. Utvecklingschef Erkki Tolonen säger att han ser fram emot att få nya perspektiv på hur materialet i FINNA kan användas. (nationalbiblioteket.fi)
Digihems program Digiarkiv ger möjlighet att visa material ur användarnas samlingar på respektive förenings webbsida. Det gör kulturarvsmaterialet tillgängligt men det är inte ett öppet kulturarvsmaterial.
Vill du lättare hitta till länkarna som nämns här i artikeln, utan att knappa in dem på din dator? Gå till Digihems webbsida, klicka på fliken Aktuellt, så hittar du denna text under rubriken Artikeln i Hembygden 1/2016. Genom att klicka på länkarna inne i texten kommer du automatiskt till de olika exemplen och källorna. Kom ihåg att ta pilen ”tillbaka ” för att komma tillbaka till artikeln.
Källor och läs mera:
Häyrinen, Aki. Open sourcing digital heritage: digital surrogates, museums and knowledge management in the age of open networks (2012). Doktorsavhandling. Se introduktion (lectio praecursoria) på webbsidan Ennen ja Nyt, under fliken Numerot, år 2012. (ennenjanyt.net)
Sainio, Riikka. Museot ja avoin data - näkökulmia kulttuuriperintöaineiston avaamiseen Metropolia Ammattikorkeakoulu, 2015. Ladda ner som pdf, klicka här.
http://theseus.fi/handle/10024/102037
AvoinGLAM. Perässä luovijoita vai avoimuuden airueita? Suomalaiset kulttuuriperintö-organisaatiot digitaalisessa maailmassa, avoinglam.fi.
Öppet material. Mera information på sidan www.opendefinition.org
Creative Commons (CC) licenser. www.creativecommons.fi eller på svenska www.creativecommons.se
Intervju med Sanna Marttila ( Aalto-universitetet, Avoin GLAM ) i Hufvudstadsbladet 23.06.2014
http://hbl.fi/kultur/2014-06-23/622131/konstmuseer-blir-digitala
Tiedon avaaminen museovirastossa. Museiverket, 2015. Handbok för Museiverkets personal men kan och får användas av andra. Laddas ner från bland annat sidan på Nationella Digitala Biblioteket. Kansallinen digitaalinen kirjasto/Uutiset/ Tiedon avaaminen museovirastossa, 31.08.2015
eller som pdf, klicka här.